22 Maj cont’d

Jag minns det som en dimma den där måndagen den 22 maj. Jag hade jobbat natt på söndagen och skulle träffa min läkare kl 15 den måndagen. Hela familjen ville följa med men jag var så nervös att jag bara ville ha med en, vilket fick vara mamma. Pappa väntade utanför på en parkbänk och syrran väntade hemma. Jag minns att jag sa åt mamma att hon skulle vara stark för mig om det var något avvikande.

Minns att vi kom in till läkaren och att han frågade hur jag mådde och sen kom det.. Minns hur läkaren höll en hand för bröstkorgen och berättade att man hade sett en tumör i bröstkorgen på röntgen som var stor, 9x8x4 cm som satt i mediastinum samt förstorade lymfkörtlar.. Mamma som skulle vara den starka brister ut i gråt och jag förstår inte så mycket, men jag höll mig ändå samlad och frågade vad det kunde vara. Jag märkte att läkaren inte ville nämna ordet cancer utan han sa att det kunde vara en benign “tvillingtumör” och han förklarade vad det innebar men jag minns inte så mycket för jag sneglade på röntgensvaret där det stod “bild som vid Lymfom, stark misstanke…” och ungefär där var jag som i en dimma. Det första jag tänkte på hur det skulle gå med jobbet och studierna. Jag kände hur hela mitt liv kraschade. Mitt fantastiska liv som jag trivs så jävla bra med! Mitt drömjobb, spännande studier, kommit igång med träning, träffar spännande människor, dejtande, allt det skulle krascha. Det värsta är att jag veckan innan kom ihåg hur jag tänkte att det säkert skulle hända något hemskt snart för så här lycklig kan man omöjligt vara så här länge… Någonstans bland alla dessa tankar hör jag hur läkaren säger att jag behöver bli sjukskriven omedelbart vilket får mig att vakna till, inte vill jag bli sjukskriven nu! Men tydligen var tumören en stor blödningsrisk och den sitter placerade och trycker på vena cava, matstrupen, luftstrupen mm. Jag får en sjukskrivning i handen och min läkares nummer så jag kan nå honom när som helst.

Jag minns hur mamma och jag grät på vägen ut till pappa, pappa satt på bänken och han ser hur vi gråter vilket jag tror får honom att förstå att det är allvarligt. Vi alla gråter. Ringer min syster och berättar. Ringer mina närmsta vänner och berättar. Redan där och då bestämde jag mig att vara öppen om allt och valde att gå ut med min diagnos officiellt på instagram, Facebook fick vänta.

Även om ett cancerbesked är hemskt på alla sätt och vis så är jag glad att jag fick veta att jag är sjuk, för jag har haft besvär så länge att jag trodde jag hade blivit tokig och sökt för det men de har aldrig hittat något vettigt och jag har inte heller känt mig betrodd när jag sökt för mina besvär. Hemskt att man ska kunna bli så förminskad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *